Har avslutat en relation, den första relationen som jag faktiskt helhjärtat velat vara i, som jag har varit glad över att vara i. Det ledsamma är att för mig har det bara varit de sista 12 dagarna som har orsakat oviljan att vara där jag egentligen ville vara. Alla kan gå igenom svåra stunder men att i en svår stund där jag verkligen behöver känna trygghet och att jag är önskad och älskad istället bara bli avvisad, bortstött och utstängd resulterar i att jag bara känt mig ful, eländig, i vägen, jobbig och listan kan göras hur lång som helst. Det har gjort mitt behov ännu större vilket bara gjort problemen ännu större.

Att jag samlat mod och faktiskt mot alla mina naturliga instinkter till sist sagt vad jag mår dåligt av och vad som behövs för att jag ska må bra trots att jag är rädd för att bli just bortputtad och uppfattas som felaktig är jag ändå glad över. Att mina farhågor besannades när jag gjorde det är jag dock väldigt ledsen över.

Det är dock sorg, saknad, ledsamhet och tomhet efter den person du var när det var bra som jag känner, och jag önskar att det hade funnits en vilja att tillgodose mitt behov att känna att jag hade en plats och att det fanns känslor för mig även när jag mådde dåligt.
Men det ska inte vara så komplicerat att känna sig älskad och att vilja ge trygghet och glädje, då är det inte rätt. Och då är det bättre att avsluta det och gå vidare, men det gör mig så ledsen att bara några dagar ska förstöra något som i övrigt varit väldigt underbart.

…skiter jag i, jag hade kläder på mig, som de flesta dagar!

Dag 15 Mina drömmar är mer intressant för mig

Jag kan inte påstå att jag har några särskilda drömmar, jag fantiserar inte om något annat alternativ. Jag har det bra som jag har det. Jag trivs med mig själv, jag gillar det jag gör, jag har underbara vänner, har en toppenfamilj med en helt suverän pappa, jag har ett bra jobb, en finfin lägenhet, jag har min hund, min bil, min hälsa.

Jag kan inte påstå att jag på något sätt vill leva ett annat liv än det jag gör.

Men alla har drömmar, jag har några flyktiga drömmar som jag kanske kommer göra realitet av, vilket inte gör det till en dröm utan mer ett projekt eller mål.

1. När jag får barn vill jag packa ihop familjen i en segelbåt och segla jorden runt.
2. Jag vill ha ett kafé, där jag bakar allt själv, dammsugare, bullar, bröd, chokladbollar, kärleksmums, scones, hemmalagad marmelad, närproducerad ost, närproducerade och ekologiska varor, trevlig miljö. Och inte en blek jä*la ciabatta så långt ögat kan nå!

Båda dessa mål kräver kapitalinsats, det första målet är betydligt lättare att genomföra ur ett ekonomiskt perspektiv, men det andra målet är betydligt mer långsiktigt. Mål 1 kräver lite pengar och en båt. Mål 2 kräver en lottovinst!

En sommardag i farmors sommarstuga.

Först en kort resumé av min uppväxt.
Min mor åt råkost, duschade iskallt, drack inte kaffe eller alkohol.
Min far råkade ut för liknande saker pga min mor. Han kunde dock själv välja temperaturen på duschvattnet och ibland tjuvdrack han kaffe.

Så uppväxten som små barn innebar för oss inget socker, biodynamisk odlad mat, hemmasydda tygdockor, landet, inget plast, ingen tv, vegetarisk mat (dock inte bara råkost) vara ute och leka, barnsjukdomar, m.m.m.m. Man skulle kunna sammanfatta det som en bra barndom helt enkelt.
När det blev dags för oss barn att lära oss att äta kött och fisk så vägrade jag. Jag har alltid varit lite feg för nya saker, har svårt för konstiga konsistenser så som äggula till exempel. Är helt enkelt feg. Är det fortfarande idag. Så i alla fall var varken kött eller fisk något jag stoppade i mig. Alls. Inte ens för att provsmaka.

Min farmor däremot var inte mycket för råkost, eller sallader, vi fick plastleksaker av henne och hon tyckte att det var kött och fisk som skulle ätas om det skulle ätas något. Min farmor var ingen elak tant, hon var den finaste bästa och underbara farmor man kunde ha. Men hon hade andra idéer och såklart annan uppfostran än min mor. När hon var barn så åt man det som serverades medan min mor som växt upp med min mormor hade fått göra lite som hon velat.

När min mor var med så var det inga problem, då bestämde hon vad vi åt, och hade med sig sallad och sånt vi var vana vid att äta. Eller som jag var van att äta kanske är mer rätt. Min syster är inte alls lika feg som jag och åt både kött och fisk och saker som serverades, utan att behöva veta exakt vad det var i.

En gång var vi hos min farmor på landet utanför Kolsva och min mamma var inte med. Inte heller min pappa. Och min farmor lagade fiskbullar. Som jag inte äter och som inte heller på något sätt gick att reda ut vad det var i överhuvudtaget då det bara var ett stort mischmasch av mojs.

Vi blev sittande ganska länge, jättelänge. Säkert över en timma. Min farmor hade ätit upp, Alf hade ätit upp, min syster hade ätit upp jag hade ätit upp allt, utom fiskbullarna. Alf hade lämnat bordet och min syster, farmor, jag och fiskbullarna var kvar.

Så vi satt…

och satt….

och satt…

Till sist tröttnade farmor och sa att hon skulle gå och hämta glass. Jag skulle inte få glass om jag inte åt fiskbullarna.

Så fort min farmor lämnade köket för att hämta glass i frysen som stod i ett annat rum så tog min syster min gaffel och moffade i sig alla fiskbullarna så fort hon kunde och hann väl med nöd och näppe tvinga ner dem i sig innan farmor kom tillbaka.

Så fick vi glass.

Så var min syster, vi bråkade och härjade en hel del, jag kan förstå henne, jag var skitjobbig. Men när det behövdes så såg hon alltid till att täcka upp för mig!