På grund av en ständigt återkommande sommarstörning som jag har som innebär att jag inte på något sätt införskaffar livsmedel till mitt hem som kan användas för att äta i senare skeden så har jag ingen frukost. Så här är det varje sommar. Av någon anledning så handlar jag ingen mat som kan tillagas och jag tillagar ingen mat och nu börjar även toalettpappret ta slut! Så jag har en liten kris varje morgon, Inte på grund av toalettpappret, det planerar jag att köpa i eftermiddag, för annars kommer ett litet problem snart att övergå till ett nöd-läge.

Nej, min morgonkris är min uteblivna frukost! Frukosten är det viktigaste målet på hela dagen, man måste äta det för annars startar inte ämnesomsättningen och man blir tjock. Man måste äta det för annars har man ingen energi för att jobba. Man måste äta det för att annars är man så hungrig vid lunch så då går man till ett trevligt lunchställe som även serverar obscena fikabröd som man kan äta till efterrätt och då blir man lycklig… och tjock… fast mest lycklig!
Men framför allt måste man äta frukost fr att det är så jäkla gott att äta!

I alla fall så börjar min morgon med att jaga frukost. Jag är lite grann som en smäcker gasell på en uttorkad savann som med vaksam blick och ett uppmärksamt luktsinne jagar efter föda.

Jag brukar lyckas, kan bero på att jag i motsats till den vaksamma gasellen har en helt annan upptagningsförmåga vad gäller föda! Dessutom besitter jag kunskapen att stoppa pengar i en automat, trycka på nummer 21 och plocka ut en kex-choklad! Och kan en av våra bästa idrottskvinnor göra reklam för det så måste det vara bra!

Idag däremot när magen började kurra så fanns inga mynt till hands och de har ännu inte lärt maskinen att ta betalt av kort, kunskapen finns hos mig, men maskinen besitter inte tekniken än! Således fick min jakt ta andra proportioner och smygande gav jag mig iväg.

Vilken lycka! I fikarummet hittade jag en gammal kanelbulle från gårdagens fika, vad lite det ändå behövs för att göra mig lycklig!

En skvätt skitautomatkaffe till det och så är frukosten inmundigad helt enligt tallriksmodellen!

Var idag med om en spök -upplevelse!

Vi kan börja med att klargöra det här med spöken; Ja, de finns. Det är jag övertygad om, och jag lever i en bedjande illusion om att de inte vill visa sig för mig eftersom jag inte vill se dem. På så sätt har vi ett väl fungerande samarbete tills imorse!

På väg till jobbet ska jag gå runt ett hushörn. Jag hör en lite diffus kvinnohostning och tänker att nu kommer någon runt hörnet som jag inte ska krocka med.

Men när jag rundar huset så är där ingen?

Så jag tittar bakom mig, ingen där, på sidorna om mig, ingen där!

Då inser jag, att nu har jag kanske inte sett dem, men i alla fall hört dem.

Blir kallsvettig och lite stressad och ökar på stegen när jag korsar gatan.

Samtidigt som jag lyckats skrämma upp mig i en liten miniångestattack om att nu går världen under och de tar över passar jag på att titta upp mot huset där jag precis passerat och på hörnet lite högre upp sitter en tant som dricker sitt morgonkaffe, läser tidningen och som troligtvis alldeles nyligen blev av med något irriterande i halsen.

Så kunde jag lugnt fortsätta min promenad till jobbet.